Ett drömspel
04.30
Klockan ringer, Soviet Army Chorus. Inte särskilt förvånat (eftersom detta varit mitt sätt att vakna de senaste tre åren), snarare med en suck, ställer jag mig i givakt i min säng för att inandas sensommarmorgonens otrevliga verklighet. Istället för: "åh vad det ska bli mysigt att cykla till jobb i morgonbrisens lätta medhåll" tänker jag "Skjut mig långsamt i huvudet! NU!". När fick jag egentligen sova ut sist? Och varför utsätter jag mig för detta lidande? Och honom - suck.
En frukost som lite försynt tränger ner i mina tarmkanaler värmer upp min kropp, men mildrar inte min trötthet. "När jag kommer hem ska jag sova", tänker jag precis som varje morgon, samtidigt som jag insuper ännu en slev Havre Fras med mjölk. Sött? Fy fan. Ännu en gång gäspar jag. Innerst inne vet jag att jag varken kommer få sova nu, och verkligen inte när jag kommer hem.
Nynnandes på strofen "...men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige" fortsätter mina morgonrutiner, och sedan bär det av mot Inferno - ICA Lager. Denna största byggnad i Helsingborg hade till och med gett Kafka kalla kårar, om det nu säger så mycket egentligen.
Jag ställer mitt stolta (nej) fordon på anvisad plats, hoppas att min dryga arbetskamrat inte hunnit ikapp mig på cykeln för att berätta om hans ointressanta gårdag och marscherar nyvaket in i omklädningsrummet för att klä mig i den sedvanliga dressen, långt mer sekteristisk än man kan ana. Underställ, collegetröja och ett par byxor med ICA-emblemet stolt fastsytt på högra benet pryder min fördummade kropp. Är detta verkligen livet? I så fall föredrar jag en turbiljett till Schweiz, de har tydligen någon trevlig klinik där.
Raskt (i morgontermer) går jag vidare, och till skillnad från den ganska fräscha övervåningen som av okänd anledning påminner mig om Scientologkyrkan möter man nu en nästan, men inte riktigt, totalt ocharmerande lagerlokal som enklast beskrivs med adjektiven: kall och jävlig. Ungefär på samma sätt kan man beskriva många av de anställda, de som man tydligen ska kalla för sina kollegor men som här snarare fungerar lite som det engelska ordet "inmates". Det här är inga människor, de är olika sätt på vilka man härdas. Nietzche hoppar i sin grav. Det kanske finns fler flygbiljetter kvar?
Stämpla in, hitta truck, fixa vagnar och plocka varor - ungefär den proceduren påbörjar, fortsätter och avslutar min arbetsdag. Kylskåpstemperaturen är knappast uppvärmande.
Det går ändå rysligt fort, sålänge jag kan koppla bort mina drömspel.
Där, någonstans sisådär 560 km norrut (svenskt räknat), vet jag ju att han är. Klockan har slagit 09.23 och jag sitter i fikarummet för att tugga i mig en macka som ingen har brytt sig om. Jag ler för mig själv, och tänker på den där gången när vi träffades. Bokstavligen var det musik i luften den där dagen, och jag vet att jag ända sedan dess varit i extas, på ett sådär "pirr-i-magen"-sätt som bara kan betyda en sak. Hans långa, strukturerade knullruffs, ögonen som lyser av åtrå, de där tröjorna med "Lundakarneval" och "Franz Ferdinand", det spontana leendet när man drar ett skämt som ingen annan fattar, den där lilla gropen i nacken - allt! Radion sätts igång, MIX Megapol, och nu förstår jag hur vissa terrorister resonerar.
Till tonerna av Jason Mraz, Kid Rock och någon äcklig brud som inte verkar vilja kyssa pojkar (eller vill hon det, jag lyssnar aldrig riktigt på texten), försöker jag koppla bort min omvärld. Det var längesen vi sågs, det känns i hela kroppen. Var är han någonstans? Vad gör han? Tänker han på mig? Jag suktar efter ett tecken.
Messengerrutorna lyser inte längre med sitt blåa sken när ett nytt meddelande kommit upp, mobilen vibrerar inte till i fickan och det finns ingen trumpet kvar att blåsa i. Tomhet, det är det enda jag känner nu. En tomhet som inte kan fyllas av ICA:s lagerlokaler, av mina arbetskamrater direkt hämtade från apburen på Borås Djurpark eller av den där sötslibbiga Havre Frasen.
Kom hem, sjunger Barbados. Just nu, min älskade, säger det allt. Jag är trött på att vara panelhöna i livets dansgolv.
Var är du, min prins? Rädda mig på din ädla springare, innan jag bjuder in hela min arbetsplats på ett parti rysk roulette - och jag ska vara först ut! Jag följer dig, genom eld och vatten, över land och hav.
Du är min åtrå, jag är ditt bacon (expeditionsplats 0211 på ICA Lager)
Du är min lust, jag är dina ägg (expeditionsplats 1076, Guldgula)
Du är mitt hjärta, jag är din kalvsylta (expeditionsplats.. ja.. jag har inte noterat den faktiskt)
Tillsammans är du mina tankar, och jag är din frukostbuffé!
För evigt,
Din
Klockan ringer, Soviet Army Chorus. Inte särskilt förvånat (eftersom detta varit mitt sätt att vakna de senaste tre åren), snarare med en suck, ställer jag mig i givakt i min säng för att inandas sensommarmorgonens otrevliga verklighet. Istället för: "åh vad det ska bli mysigt att cykla till jobb i morgonbrisens lätta medhåll" tänker jag "Skjut mig långsamt i huvudet! NU!". När fick jag egentligen sova ut sist? Och varför utsätter jag mig för detta lidande? Och honom - suck.
En frukost som lite försynt tränger ner i mina tarmkanaler värmer upp min kropp, men mildrar inte min trötthet. "När jag kommer hem ska jag sova", tänker jag precis som varje morgon, samtidigt som jag insuper ännu en slev Havre Fras med mjölk. Sött? Fy fan. Ännu en gång gäspar jag. Innerst inne vet jag att jag varken kommer få sova nu, och verkligen inte när jag kommer hem.
Nynnandes på strofen "...men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige" fortsätter mina morgonrutiner, och sedan bär det av mot Inferno - ICA Lager. Denna största byggnad i Helsingborg hade till och med gett Kafka kalla kårar, om det nu säger så mycket egentligen.
Jag ställer mitt stolta (nej) fordon på anvisad plats, hoppas att min dryga arbetskamrat inte hunnit ikapp mig på cykeln för att berätta om hans ointressanta gårdag och marscherar nyvaket in i omklädningsrummet för att klä mig i den sedvanliga dressen, långt mer sekteristisk än man kan ana. Underställ, collegetröja och ett par byxor med ICA-emblemet stolt fastsytt på högra benet pryder min fördummade kropp. Är detta verkligen livet? I så fall föredrar jag en turbiljett till Schweiz, de har tydligen någon trevlig klinik där.
Raskt (i morgontermer) går jag vidare, och till skillnad från den ganska fräscha övervåningen som av okänd anledning påminner mig om Scientologkyrkan möter man nu en nästan, men inte riktigt, totalt ocharmerande lagerlokal som enklast beskrivs med adjektiven: kall och jävlig. Ungefär på samma sätt kan man beskriva många av de anställda, de som man tydligen ska kalla för sina kollegor men som här snarare fungerar lite som det engelska ordet "inmates". Det här är inga människor, de är olika sätt på vilka man härdas. Nietzche hoppar i sin grav. Det kanske finns fler flygbiljetter kvar?
Stämpla in, hitta truck, fixa vagnar och plocka varor - ungefär den proceduren påbörjar, fortsätter och avslutar min arbetsdag. Kylskåpstemperaturen är knappast uppvärmande.
Det går ändå rysligt fort, sålänge jag kan koppla bort mina drömspel.
Där, någonstans sisådär 560 km norrut (svenskt räknat), vet jag ju att han är. Klockan har slagit 09.23 och jag sitter i fikarummet för att tugga i mig en macka som ingen har brytt sig om. Jag ler för mig själv, och tänker på den där gången när vi träffades. Bokstavligen var det musik i luften den där dagen, och jag vet att jag ända sedan dess varit i extas, på ett sådär "pirr-i-magen"-sätt som bara kan betyda en sak. Hans långa, strukturerade knullruffs, ögonen som lyser av åtrå, de där tröjorna med "Lundakarneval" och "Franz Ferdinand", det spontana leendet när man drar ett skämt som ingen annan fattar, den där lilla gropen i nacken - allt! Radion sätts igång, MIX Megapol, och nu förstår jag hur vissa terrorister resonerar.
Till tonerna av Jason Mraz, Kid Rock och någon äcklig brud som inte verkar vilja kyssa pojkar (eller vill hon det, jag lyssnar aldrig riktigt på texten), försöker jag koppla bort min omvärld. Det var längesen vi sågs, det känns i hela kroppen. Var är han någonstans? Vad gör han? Tänker han på mig? Jag suktar efter ett tecken.
Messengerrutorna lyser inte längre med sitt blåa sken när ett nytt meddelande kommit upp, mobilen vibrerar inte till i fickan och det finns ingen trumpet kvar att blåsa i. Tomhet, det är det enda jag känner nu. En tomhet som inte kan fyllas av ICA:s lagerlokaler, av mina arbetskamrater direkt hämtade från apburen på Borås Djurpark eller av den där sötslibbiga Havre Frasen.
Kom hem, sjunger Barbados. Just nu, min älskade, säger det allt. Jag är trött på att vara panelhöna i livets dansgolv.
Var är du, min prins? Rädda mig på din ädla springare, innan jag bjuder in hela min arbetsplats på ett parti rysk roulette - och jag ska vara först ut! Jag följer dig, genom eld och vatten, över land och hav.
Du är min åtrå, jag är ditt bacon (expeditionsplats 0211 på ICA Lager)
Du är min lust, jag är dina ägg (expeditionsplats 1076, Guldgula)
Du är mitt hjärta, jag är din kalvsylta (expeditionsplats.. ja.. jag har inte noterat den faktiskt)
Tillsammans är du mina tankar, och jag är din frukostbuffé!
För evigt,
Din
Kommentarer
Trackback
