Humorkommittén

Jag kan inte sluta att tänka på honom. Det går inte. Hans själ är som mitt syre, hans skratt är som mina hjärtslag och hans leende får mig att rysa av välbehag. Första gången jag träffade honom, kände jag det i hela kroppen - det här kommer bli något. Trodde jag.

Vi satt en augustiförmiddag någon gång mellan 09.30 och 09.45 och imiterade NileCity, HippHipp och MontyPython-sketcher. Han skrattade åt mig. Jag skrattade åt honom. Vi skrattade åt varandra. De andra krattade en gång.

Hela hans närhet sade: Ta mig. Jag vill ha dig! I mörkret, hos mig!
Jag svarade: Du är en klippa i stormen att luta sig mot, jag sviker aldrig dig.
Varpå han raskt ställde sig upp på ett bord, kastade av sig koftan och började sjunga "I'm a lumberjack" av MontyPython. Jag kände: Wow.

Men det var då. Nu sitter jag här, vilse på min egen redaktion. Han med stor H finns i en stad 60 mil ifrån mig. Han tillbringar sina dagar på ett stort lager där han kör truck. Jag trodde på något sätt så mycket mer om honom. Har han glömt mig? Minns han mig än? När ska vi få dela luft igen? När ska jag få smeka hans vältränade kropp?

Snälla, ge mig svar!
Jag bara undrar - var är Du nu?