Resumé: Melodifestivalen del 3
Återigen en delfinal i Melodifestivalen. Pessimisten undrar säkert: vad fan har det egentligen med Campen att göra?
Svaret är enkelt: inte ett förbannat dyft. Men vi råkar gillar schlager, sättet på vilket det entusiasmerar människor och får oss att lukta armsvett tillsammans. Därför skriver vi om schlager, men också för att jävlas lite med omgivningen.
Skrällarna fortsatte igår igen. Efter att vi gråtit oss lyckliga och supit bort våra levrar till Rongedals "Just one minute" förra veckan, fortsatte segertåget till Linköping. Det blev en oväntad utgång, och hade man satsat tillräckligt mycket pengar på en tillräckligt sjuk utgång hade man kunnat räcka fingret åt allt som heter skola och arbete, spatsera ner till Maldiverna och bosätta sig i en random Bungalow för ett förmånligt pris.
Skräll nummer 1 måste ju vara Frida feat. random stockholmsrappare. Det fanns flera variabler som helt enkelt inte stämde in i Fridas (artisten alltså.. ingen annan Fridas) framträdande, 1) det var på skånska, 2) det var hip-hop, en fram tills igår i princip helt oprövad genre inom detta jovialiska forum och 3) låten var lite för enkel. Men det räckte tydligen, och aldrig förut har Sverige skrattat så mycket åt Patrik Isaksson, tönten som inte kommer från Varberg, för att han inte ens kunde knyta sin fluga ordentligt, vilket kan ha resulterat i en ytterst förnedrande femteplats.
Skräll nummer 2 får faktiskt gå till Ainbusk Singers (aka Kenodragningen) och Eskobar, som fick två förnedrande sistaplatser (nej, powerballadern från mr. Okänd Bosnier räknas inte, speciellt inte när den innebar en blandning av svenska/engelska/bosniska/eventuell slangdialekt och rock/pop/etno/baltisk folkmusik). Hur är detta möjligt frågar sig den inbitne (jag typ)? Har Sverige slutat förälska sig i dåliga ballader med ännu sämre titlar (allvarligt talat: "Jag saknar dig ibland")? Då är ju motfrågan: varför gick Sanna "Jag-kan-inte-engelska" Nielsen vidare. Och Eskobar, syntharna från nordsverige som låst in sig i studion för att repa i ett år men fortfarande inte kan prestera: skärpning!
Men den kanske största skrällen av dem alla måste vara skräll nummer 3. Caracola, de tre tonårsflickorna med kortare kjolar än fortsatt karriär gick till andra chansen. Med en låt som inte ens hade platsas i Småstjärnorna eller som intro till Bolibompa frågar jag mig: tänder Sverige fortfarande på skelögda bimbos i högklackat? Och namnet: är det en blandning av Måns SelmaLagerlöfs bidrag från förra året och Carola, eller?
Festivalen fortsätter att skrälla, men nästa vecka kommer vi väl få ett slut på det. Med tanke på att Charlotte Perrelli ställer upp har vi redan fått en vinnare i tävlingen, och vi behöver varken titta eller rösta för att förstå det. Man skulle kunna tänka sig att jag blivit åtminstone lite mer optimistisk med tanke på skrällsegrarna som varit tidigare iår, men Sverige är fortfarande reformrädda och kommer inte att rucka på sina principer!
Så jag sätter en tia på att Perrelli vinner. Vem sätter emot?
Svaret är enkelt: inte ett förbannat dyft. Men vi råkar gillar schlager, sättet på vilket det entusiasmerar människor och får oss att lukta armsvett tillsammans. Därför skriver vi om schlager, men också för att jävlas lite med omgivningen.
Skrällarna fortsatte igår igen. Efter att vi gråtit oss lyckliga och supit bort våra levrar till Rongedals "Just one minute" förra veckan, fortsatte segertåget till Linköping. Det blev en oväntad utgång, och hade man satsat tillräckligt mycket pengar på en tillräckligt sjuk utgång hade man kunnat räcka fingret åt allt som heter skola och arbete, spatsera ner till Maldiverna och bosätta sig i en random Bungalow för ett förmånligt pris.
Skräll nummer 1 måste ju vara Frida feat. random stockholmsrappare. Det fanns flera variabler som helt enkelt inte stämde in i Fridas (artisten alltså.. ingen annan Fridas) framträdande, 1) det var på skånska, 2) det var hip-hop, en fram tills igår i princip helt oprövad genre inom detta jovialiska forum och 3) låten var lite för enkel. Men det räckte tydligen, och aldrig förut har Sverige skrattat så mycket åt Patrik Isaksson, tönten som inte kommer från Varberg, för att han inte ens kunde knyta sin fluga ordentligt, vilket kan ha resulterat i en ytterst förnedrande femteplats.
Skräll nummer 2 får faktiskt gå till Ainbusk Singers (aka Kenodragningen) och Eskobar, som fick två förnedrande sistaplatser (nej, powerballadern från mr. Okänd Bosnier räknas inte, speciellt inte när den innebar en blandning av svenska/engelska/bosniska/eventuell slangdialekt och rock/pop/etno/baltisk folkmusik). Hur är detta möjligt frågar sig den inbitne (jag typ)? Har Sverige slutat förälska sig i dåliga ballader med ännu sämre titlar (allvarligt talat: "Jag saknar dig ibland")? Då är ju motfrågan: varför gick Sanna "Jag-kan-inte-engelska" Nielsen vidare. Och Eskobar, syntharna från nordsverige som låst in sig i studion för att repa i ett år men fortfarande inte kan prestera: skärpning!
Men den kanske största skrällen av dem alla måste vara skräll nummer 3. Caracola, de tre tonårsflickorna med kortare kjolar än fortsatt karriär gick till andra chansen. Med en låt som inte ens hade platsas i Småstjärnorna eller som intro till Bolibompa frågar jag mig: tänder Sverige fortfarande på skelögda bimbos i högklackat? Och namnet: är det en blandning av Måns SelmaLagerlöfs bidrag från förra året och Carola, eller?
Festivalen fortsätter att skrälla, men nästa vecka kommer vi väl få ett slut på det. Med tanke på att Charlotte Perrelli ställer upp har vi redan fått en vinnare i tävlingen, och vi behöver varken titta eller rösta för att förstå det. Man skulle kunna tänka sig att jag blivit åtminstone lite mer optimistisk med tanke på skrällsegrarna som varit tidigare iår, men Sverige är fortfarande reformrädda och kommer inte att rucka på sina principer!
Så jag sätter en tia på att Perrelli vinner. Vem sätter emot?
Kommentarer
Trackback
